Igår kväll när jag var ute på en lugn löptur i Östersund så sprang jag och funderade en hel del. Jag brukar göra det på dessa korta kvällsturer, på de andra passen är hjärnan alltid så fokuserad på teknik, taktik och visualiseringar inför kommande tävlingar. Men på de löpturerna ges utrymme för andra tankar, vilket är rätt avkopplande emellanåt att bara springa i sin egen värld ett tag.
I alla fall, under gårdagens löptur runt stan så slog det mig, att denna stad ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Nått jag inte känt om något annat ställe än Arvidsjaur tidigare.. Men efter 5,5 år i denna Vinterstaden så har liksom det där snöhjärtat som symboliserar staden frusit sig in även i mitt hjärta. Jag har spenderat 3 år i Sollefteå tidigare utan att för den delen känna någon nämnvärd samhörighet med staden i sig. Detsamma skulle jag sagt om Östersund för bara ett par år sedan. Men något har förändrats. Sakta har denna stad, människorna i den och möjligheterna den bjuder upp till kopplat ett grepp om mina känslor.
Jag kan nästan garantera att jag inte kommer spendera resten av mitt liv här, jag ser fram emot nya utmaningar i livet längre fram. Men lika säkert kan jag garantera att Arvidsjaur, som varit mitt hem under 15 år och alltid kommer vara det ställe som ligger mig varmast om hjärtat, eller som man säger hemma: -”det är hit man kommer när man kommer hem”. Inte heller kommer vara ett ställe jag återvänder till för att bosätta mig. Men dessa två ställen kommer jag alltid bära med mig, de kommer ligga mig varmt om hjärtat och är två platser som format mig som person. Och trots att olikheterna är många, det skiljer väll sisådär 55 000 i invånarantal, så är likheterna lika många. Människorna är varma, välkomnande och turismen blomstrar. Snön är ett viktigt kännetecken för båda ställena liksom att fotbollslagen på båda orterna engagerar och är öppna kring sin mångfald.
När jag flyttade till Östersund fick jag höra att det är en stad där alla känner alla, och när man kommer från ett litet samhälle där det verkligen fungerar så hade jag lite svårt att tro på detta. Men nu har jag börjat inse att det faktiskt är så. I denna stad är man öppna och välkomnar alla, man gläds åt varandra och på något sätt har alla ett samröre. När jag går på stan numera är det sällan jag inte träffar på någon jag känner eller en bekants bekant, kanske någon jag stött på genom jobbet eller som bara vet vem jag är genom skidskyttet. Men oavsett, den finns där. Samhörigheten! Man vill kännas vid varandra och värnar om varandra och sin stad. Det är nog den största likheten, mentaliteten. Jag är så stolt att kunna kalla dessa två ställen för mina hemstäder.
Det var allt för mig,
Kram Ingela.
